Uppdatering....
Jag har nyss fått i mig lite kall soppa som jag gjorde av spenat, yoghurt och vitlök. Den blev faktiskt riktigt god. Kände dock inte så mycke spenatsmak, vitlöken tog liksom överhanden. Inte mig emot :-) Idag är det fredgasmys, Magnus ska gotta sig med ostbågar ikväll och Dennis har fått en Lördagspåse. Själv ska jag göra mig en smoothie på banan och yoghurt. Tror det blir en hel del yoghurt nu dom första veckorna. Jag ska ju äta bara flytande nu i 2 veckor, innebär att jag kan nästan göra vad jag vill bara jag mixar det. Men det är svårt att hitta på sånt som är GOTT att mixa och äta som soppa. Sen efter dessa 2 veckor är det puré som gäller i 2 veckor, blir lite lättare att göra tror jag. Därefter, alltså om 4 veckor kan jag succesivt börja äta vanlig mat. Men jag får inte glömma att tugga, tugga, TUGGA. Det är verkligen ovant att äta såhär ofta som jag måste göra nu.....och sen hinna med att dricka emellan måltiderna också.
Jag är så himla tacksam för de smärtstillande tabletterna jag fått, hade aldrig klarat ut detta annars.
Ska dra mina dagar på sjukan lite kort tänkte jag. Blev ju inskriven i Tisdags förmiddag. Det var jag och 3 till som skulle göra denna operationen. Vi var 3 tjejer och 1 kille. Vi fann varann direkt och höll ihop där på sjukan i vått och torrt. Vi tjejer delade ju rum men killen fick sova med andra gubbar. Han sökte sig till oss så fort han var i vaket tillstånd :-) På Tisdagen där iaf så var vi på diverse samtal. Först hade sjukgymnasten genomgång med oss, därefter dietisten och slutligen de 2 kirurger som skulle opa oss. Vi blev så himla bra mottagna och informerade, kan inte klaga på nånting alls. En underbar avdelning. Det var ju sån otur också att min ena bror åkte in akut för gallsten natten till Söndagen. Så han och jag låg på samma avdelning, salarna mitt emot varann. Tänk så det kan bli. På natten hade vi alla såklart svårigheter att sova. Många tankar snurrade och nervös var man. Så kl. 03 gick jag och den ena tjejen ut i allrummet för att kolla teve och prata. En manlig sköterska kom och satte sig hos oss och frågade oss om det var nåt vi undrade över och så. Jätte gulligt verkligen. Han lugnade oss med sitt lugna prat. Men vi sov ju inget mer sen.
Onsdags morgonen bestod av dusch med specialsvamp som man använder inför operation. Sen var det bara att vänta. Jag skulle ner som andra person av oss 4. Tror jag kom iväg runt 9.30 och OJ vad nervös jag blev med en gång. Jag hade en underbar narkos skötare som heter Per-Johan, måste vara en av dom tryggaste personer jag mött. Jag fick själv klättra upp på operationsbordet som för övrigt såg ut som en gynekologsäng. Dom kopplade in en massa slangar hit och dit, gav mig lugnande. Jag fick andas in syrgas med motstånd. Per-Johan sa till mig att jag skulle sova gott och efter det minns jag inte ett jota förrän nån försökte få liv i mig på uppvaket. Jag hade så ont då att jag trodde jag skulle dö. Jag fick 2 morfinsprutor i loppet av 10 minuter. Kirurgerna sa att det är väldigt ovanligt att man har så ont när man vaknar eftersom man får så mycke smärtstillande under operationen. Men så är man ju också olika som dom sa. Ja, jag har nog aldrig haft så ont som jag hade då. Morfin gjorde susen. Mamma var hos mig på uppvaket i 2 minuter max, men det är inget jag har nåt minne av tyvärr. Halv fyra på eftermiddagen var jag tillräckligt kurant iaf för att åka upp till avdelningen igen. Morfinsprutor gick åt resten av dagen och kvällen. Jag hade svårt att kissa, dom kollade urinblåsan med ultraljud. På natten, efter midnatt nångång kunde jag kissa igen. Det blev inte många timmars sömn den natten heller, den stördes av smärtor och av att inte kunna ligga på mage. Till frukost fick vi smaka lite yoghurt och det var ljuvligt trots allt att få äta nåt. Dom ville på avdelningen se att vi kunde dricka och så innan vi fick åka hem såklart.
Dock gick det inte smärtfritt för oss alla. Den ena tjejen kunde inte dricka nåt utan att få JÄTTE ont i magen, så hon fick inte åka hem. Hon skulle göra röntgen idag för att kolla om nåt är galet. Jag ska messa henne lite senare och se hur hon mår och hur det har gått. Mina tankar går till henne.
Ungefär såhär har mina dagar sett ut :-) Nu är jag hemma och det är bara att kämpa vidare, en dag i taget.
Jag är så himla tacksam för de smärtstillande tabletterna jag fått, hade aldrig klarat ut detta annars.
Ska dra mina dagar på sjukan lite kort tänkte jag. Blev ju inskriven i Tisdags förmiddag. Det var jag och 3 till som skulle göra denna operationen. Vi var 3 tjejer och 1 kille. Vi fann varann direkt och höll ihop där på sjukan i vått och torrt. Vi tjejer delade ju rum men killen fick sova med andra gubbar. Han sökte sig till oss så fort han var i vaket tillstånd :-) På Tisdagen där iaf så var vi på diverse samtal. Först hade sjukgymnasten genomgång med oss, därefter dietisten och slutligen de 2 kirurger som skulle opa oss. Vi blev så himla bra mottagna och informerade, kan inte klaga på nånting alls. En underbar avdelning. Det var ju sån otur också att min ena bror åkte in akut för gallsten natten till Söndagen. Så han och jag låg på samma avdelning, salarna mitt emot varann. Tänk så det kan bli. På natten hade vi alla såklart svårigheter att sova. Många tankar snurrade och nervös var man. Så kl. 03 gick jag och den ena tjejen ut i allrummet för att kolla teve och prata. En manlig sköterska kom och satte sig hos oss och frågade oss om det var nåt vi undrade över och så. Jätte gulligt verkligen. Han lugnade oss med sitt lugna prat. Men vi sov ju inget mer sen.
Onsdags morgonen bestod av dusch med specialsvamp som man använder inför operation. Sen var det bara att vänta. Jag skulle ner som andra person av oss 4. Tror jag kom iväg runt 9.30 och OJ vad nervös jag blev med en gång. Jag hade en underbar narkos skötare som heter Per-Johan, måste vara en av dom tryggaste personer jag mött. Jag fick själv klättra upp på operationsbordet som för övrigt såg ut som en gynekologsäng. Dom kopplade in en massa slangar hit och dit, gav mig lugnande. Jag fick andas in syrgas med motstånd. Per-Johan sa till mig att jag skulle sova gott och efter det minns jag inte ett jota förrän nån försökte få liv i mig på uppvaket. Jag hade så ont då att jag trodde jag skulle dö. Jag fick 2 morfinsprutor i loppet av 10 minuter. Kirurgerna sa att det är väldigt ovanligt att man har så ont när man vaknar eftersom man får så mycke smärtstillande under operationen. Men så är man ju också olika som dom sa. Ja, jag har nog aldrig haft så ont som jag hade då. Morfin gjorde susen. Mamma var hos mig på uppvaket i 2 minuter max, men det är inget jag har nåt minne av tyvärr. Halv fyra på eftermiddagen var jag tillräckligt kurant iaf för att åka upp till avdelningen igen. Morfinsprutor gick åt resten av dagen och kvällen. Jag hade svårt att kissa, dom kollade urinblåsan med ultraljud. På natten, efter midnatt nångång kunde jag kissa igen. Det blev inte många timmars sömn den natten heller, den stördes av smärtor och av att inte kunna ligga på mage. Till frukost fick vi smaka lite yoghurt och det var ljuvligt trots allt att få äta nåt. Dom ville på avdelningen se att vi kunde dricka och så innan vi fick åka hem såklart.
Dock gick det inte smärtfritt för oss alla. Den ena tjejen kunde inte dricka nåt utan att få JÄTTE ont i magen, så hon fick inte åka hem. Hon skulle göra röntgen idag för att kolla om nåt är galet. Jag ska messa henne lite senare och se hur hon mår och hur det har gått. Mina tankar går till henne.
Ungefär såhär har mina dagar sett ut :-) Nu är jag hemma och det är bara att kämpa vidare, en dag i taget.
Kommentarer
Postat av: Anki Lind
Maria det är en stor operation du gått igenom och vad duktig du är. Trots all smärta och oro verkar du ha klarat det bra. Nu kan det bara bli bättre och bättre. Jag är glad för DIN skull.
Tusen kramar.
Trackback
